Teckna.ning.com

Teckna.ning.com - Teckna böckernas webbplats.

Hur kan en ros vara blå? Den frågan har jag ställt mig hundra gånger. Jag har frågat mormor också, men hon ler bara åt mig och rycker på axlarna. Det är en bra fråga. Och jag tror inte att det finns något svar. Jag läste någon gång om en blå ros. En man som älskade en kvinna med hög rang, rik släkt och familj, viste inte hur han skulle göra för att fånga hennes uppmärksamhet. Han köpte en bukett blåa rosor i en blomsteraffär och lade en ros varje dag på hennes altan. Han skrev också en bokstav på ett av de blåa bladen. Tillslut så skulle kvinnan få ihop alla bokstäver till hans namn. En dag så gick kvinnan till den blomsteraffär som sålde blåa rosor och frågade vilken man i byn som köpte en bukett varje vecka. Och expediten svarade hans namn och adress. Kvinnan begav sig hem till honom, hon hade redan listat ut vem det var, och sade till sin förtjusning och hjärtas sanning att hon älskade honom.
Jag vet inte vars jag hade läst det, men jag tyckte i alla fall att det var en vacker saga. Det tycker jag nu också. Synd bara att kärleken inte är så enkel i vanliga fall. Eller ett förhållande över huvudtaget.
När jag var liten så dog mina föräldrar i en bilolycka. De älskade mig mycket har jag alltid fått höra, och det tror jag också att de gjorde. Jag har en berlock med ett kort på "Elisabeth Miriam Lundberg" (mamma) och "Samuel Marcus Stevenson" (pappa). De håller i mig och ser överlyckliga ut mot kameran. Jag log också, ett litet babyleende, som om jag inte hade en aning om att jag inte skulle få leva längre än ett år till med dem. Det gör ont när jag tänkte på det. Men varje natt när jag ska sova, så tänker jag på mamma och önskar att hon har det bra där hon nu är.
Jag bor hos mormor. Hon är en bra mormor, men börjar snart bli för gammal för att bo hos. Det är mest jag som tar hand om henne, lilla Eyedin som bara är fjorton år ska inte behöva oroa sig för sin mormor längre! Hon borde flyttas till en yngre släkting. Det är så alla tycker. Men jag trivs här hos mormor, det har jag alltid gjort. Och jag tänker inte flytta. Det kan du vara säker på!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag älskar mitt rum. Det är ganska litet och kvadratformat, alltså det är lika högt som det är brett och långt. Det är blått. Indigoblått. Jag älskar den färgen, det är just därför som jag gillar blåa rosor. Min säng är faktiskt en våning säng. Jag och mormor ar på en loppmarknad en höst, där hittade vi tre par sängar, och en av dem var den här! Jag gillade den från första början. Den var jätte billig och mormor var också nöjd. Vi köpte den - näsa dag så stod den i mitt rum. På väggen så hänger det fullt med bilder på kvinnor med barn i famnen och barn som sitter ensamma i regnet och drömmer. De gråter ibland också. Jag har en speciell bild på en mor i profil som sitter och läser för sitt barn i skenet av ett vax ljus. Det är jag som ritat alla. Jag älskar att måla, med pastellfärger, akvarellfärger, akryl färger, ja till och med vattenfärger som dagisbarn målar med! Oftast så blir bilderna rätt bra för att vara ärlig. Mormor ramar in nere hos sig. Hon har en koffert under sängen som r full med bilder av mig. Jag har en del skräp jag med. Och det är det som mina pengar går åt till. Tecknargrejer, pennor, stompfar, stativ, dukar, akryl färger, oljefärger och mycket mer. En av bilderna är speciell. Den sitter nere i vardagsrummet, bredvid det stora vägguret. Det är en bild på en ros. Den är blå. Vilken överraskning va? Idag hittade jag någonting ute på gatan. Alldeles bredvid våran välkommen-sten så låg det en blå ros.

Jag satt på min säng med gitarren i knäet. Förutom mina teckningssaker så var den min käraste ägodel. Att spela musik hade jag gjort sedan jag var mycket liten, och gitarren hade jag fått av mormor när jag var tio. Jag hade kämpat och kämpat, vid tolv års ålder hade jag lyckats med min första hela låt bara med barré ackord. Det kändes härligt att spela musik, att få sväva bort från jordens yta några minuter eller sekunder, göra nästan vad som helst och få vara sig själv. Jag spelade ett C och blundade. Lät min röst forma ett ljud och ett ord. Jag spelade vidare och knäppte på strängarna i tur och ordning. Det blev till ett förspel till ”Hallelujah”. Jag fortsatte med Am och fortsatte på sången. När jag kommit F så slutade jag. Någonting rörde sig i rummet. Jag hörde det och kände det. Någon var i närheten och ville inte bli sedd, men det var inte av en dålig anledning, nej, denna person vill ingen ont. Jag fortsatte att ha slutna ögon men jag lade försiktigt undan gitarren på sängen, sedan reste jag mig upp. Jag öppnade försiktigt ögonen. Ingen där. Plötsligt så knackade det på dörren. Jag gick fram till den och öppnade. Mormor stod där med ett brunt paket i händerna. Hon tittade på mig med sina stora, gröna ögon. Jag har inte hennes ögon. Jag har klarblåa, nästan läskigt blåa ögon.
"Här" hon räckte mig paketet och log. "Någon hade lämnat det på bron och det var adresserat till dig. Den här låg på." Hon plockade fram en blå ros och lade den på paketet. Jag log och tackade. Sedan läste jag på paketet. Där stod det med lång och snirklig text: 'Eyedin Moon'

Visningar: 33

Kommentera

Du måste vara medlem i Teckna.ning.com för att lägga till kommentarer!

Gå med i Teckna.ning.com

Kommentar av Ella den 28 November 2009 kl. 21.49
Nej, men jag gillar att skriva ;)
Kommentar av H@NN@ den 15 November 2009 kl. 16.40
Är detta SANT?

Teckna ett spöke:

Klicka på bilden så öppnas en Teckna ett spöke övning.

Teckna-böckerna

Bookmark and Share

Länk till Teckna böckerna på Adlibris.

© 2021   Created by Tecknaren.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor

http://teckna.ning.com/rpc_relay.html http://teckna.ning.com/canvas.html