Studenten om bara 4 månader!! :'D

 

Namn: Johanna aka. Kai Teljing
Ras: Idiot (men folk förväntar sig en wonderwoman, räkna ut failet själv)
Kön: Ja jag är ju smart så måste vara kvinna.. host host.. frääääs.. xD  
Typiskt beteende: saknad av intellekt, 0,01% i hjärnkapacitet så osammanhängande meningar, någon helt random ljudeffekt efter varje mening och försöker att få folk att skratta konstant - då vet ni att det är jag.
Typiskt igenkännande: 167cm kreativ, feltänkande (säger saker utan att tänka) och trögfattad rödhårig sak. Får du en wtf feeling så är du säker på att det är just rätt person du tänker på, även kan det bli en "my soulmate" feeling! 8D
Stridsvrål: DÖÖÖÖ!
Överanvända ord: "Jag dööör~" ; "Va fan!" ; "Du ska dö.."
Ursprung: Någonstans djupt nere i mossen... utanför Gävle, sjukhuset okej då!
Partner: En släktartad ras vid namn "Uzumi aka. Madde aka. Chobo" Ma one and only löööve! :'D <333333333333

Livet är ett sånt jävla komplicerat faktum att ha att göra med - det äter sakta men säkert upp en. Jag har vänner, få men bra vänner som älskar mig för den jag är. Samtidigt känner jag mig så otroligt ensam, som om jag ännu en gång ska tyna in i bakgrunden och försvinna in i tomma intet. Hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än försöker förnya något, vara rolig, försöka få någons uppmärksamhet känns det som om man bara vandrar längre ner i det djupa hålet. Jag kommer aldrig förstå mig på livet, kärlek eller bli av med rädslan att stå där ensam. Det är en egoistisk känsla som bara bringar alla något negativt, jag känner att jag inte kan ändra på mig själv, som om jag redan är förlorad. Jag har hela mitt liv kvar, jag har bara en chans och det känns så otroligt jäkla hopplöst.. 

 

 

I'm trying not to show any jealous emotions, say anything stupid and selfish or even do something that I will regret. I've always felt like people are purchasing my lies so easily that no one will ever know the true me - that though is always stuck in my mind.
I've always been this extreamly shy kid, with new people I have a real hard time to relax - worried I won't make the impression that I want people to have about me. I've always been this jealous kid who is so extreamly afraid that someone will take my friends away and leave me alone and forgotten. Nothing I really do can make me change myself, no matter how hard I try. I only had one real friend who I felt was slipping away from me. In that time I locked myself up at home, spent more and more time by the computer. I was so sad only thinking of how pathetic I was and so was my life, then something changed it. I started to talk to this amazing person who was like an exact copy of me, only more confident, happier, more intelligent and overall more amazing. But you were someone on the internet, which you heard is so dangerous. I felt kind of sad until the though stroke me that it would be possible for us to meet - but I was to afraid to ask at once, afraid that I might scare you off. But it didn't, in matter of fact it was faced with positive feedback. You can't imagine how extreamly nervous I was the time I sat down on the train, the first time I was traveling by it by myself and also to this person I was so nervous but excited to meet! I was shy at first but not as much as I usually was, that was some kind of sign to me. I liked you more by the second that passed and from that moment on I felt like someone actually started to know me.
You are so special to me you can't even imagine, I always seek to speak to you as much as I possibly can - always wanting to hear anything from you. Even though we are apart I feel that we are closer, though the distans is worrying me. I will always be here for you, even if you decide that we should not speek with eachother as much anymore. You are one of those few persons that deserves a place in my heart, you've owned it in such a short period of time. Time doesn't matter, what is that you feel like this person does everything to keep you happy and safe. I'm protecting you as much as I can, when you're sad I'm sad. This can go on and on, I can't even discribe how much you mean to me - it's undescribible.
Madelene Eklund, mark my words when I say that I will NEVER let you go! <333333333333333333333